Fastighet: Biskopen 7
Fastighetsbeskrivning:
Kvartersbeskrivning:
Kvarteret utgör ett rektangulärt område i stadens norra stadsdelar och avgränsas av S:t Nikolaigränd i norr, S:t Nikolaigatan i öster, Erik XIII:s gränd i söder och Tranhusgatan i väster. På grund av en naturlig nivåskillnad längs Tranhusgatan ligger i stort sett hela den västra sidan av kvarteret ca en meter högre än själva gatan. Biskopen ingick tidigare i Norderrotens tredje kvarter, nr 38-45 och 53-60.
Kvarteret utgörs av 16 bebyggda fastigheter och har idag näst intill samma tomtindelning som det erhöll vid regleringen på 1700-talets mitt. Kvarteret är indelat efter ett rutnätsmönster, där merparten av de 16 fastigheterna har en smal, rektangulär form. Bebyggelsestrukturen karaktäriseras generellt av att huvudbyggnaden, ofta ett skiftesverkshus, ligger invid gatan, medan uthusen finns i tomtens bortre del, in mot kvarterets mitt. Mot S:t Nikolaigatan skyddas fastigheterna från insyn av höga träplank eller murar, medan tomterna vid Tranhusgatan är något öppnare. Skiftesverkshusen är genomgående reveterade. I kvarteret finns även byggnader som speglar såväl områdets sena 1800-tal som dess vidareutveckling på 1930-talet.
Vissa arkeologiska fynd har gjorts i kvarteret. I dess norra del har medeltida eller äldre gravar samt högmedeltida murar påträffats, men även ett äldre, odaterat kulturlager. I Biskopens södra del påträffades år 1934 en skelettgrav, sannolikt från vikingatiden.
Under medeltiden hörde kvarteret till de områden som sågs som stadens expansions- och buffertzoner, med kyrkan som största markägare. Troligtvis bebyggdes kvarteret under 1700-talets första hälft då stadens befolkning ökade stort. I husklassifikationen från år 1785 noteras alla fastigheter utom två vara bebyggda med trähus. De två utan byggnader beskrivs som trädgård och kålgård. Kvarters- och tomtstrukturerna i större delen av området hade då etablerats, liksom gatunätets huvuddrag.
På 1860-talet och framåt etablerade sig det framväxande borgerskapet i området. Den första generationens trähusbebyggelse bebodd av hantverkare, arbetare och sjömän kom under decennierna kring sekelskiftet 1900 att integreras av den resursstarka borgarklassen i sina villor med verandor i schweizerstil. På stadskartan från 1856-60 syns kvarterets tomtindelning i stort sett överensstämma med dagens. Under 1800-talets senare del och kring sekelskiftet 1900 gjordes smärre förändringar i tomtfördelningen, och på 1912 års stadskarta syns tomtindelningen som den är idag. Det finns exempel på att trolig 1700-talsbebyggelse i kvarteret revs på 1930-talet för att ge plats åt nya större byggnader. Detta var i det skede då området i nordöst, företrädesvis kvarteret Flora, planlades och bebyggdes. Då sanerades flera tomter i närheten på äldre bebyggelse till förmån för bostäder byggda efter 1930-talets ideal.
Fastighetsbeskrivning:
Biskopen 7 är belägen i den mellersta delen av kvarterets östra sida, vid S:t Nikolaigatan. Fastigheten betecknades tidigare Norderroten III:56 och i husklassifikationen från år 1785 noteras tomten som trädgård. Tomten kom att vara obebyggd trädgård fram till slutet av 1800-talet.
Fastigheten omfattar idag tre byggnader från slutet av 1800-talet. Det stora boningshuset, ’S:t Nikolaigården’, uppfördes 1897 i tomtens östra del och ligger med långsidan invid gatan i öst. Gårdshuset uppfördes samma år, i form av en låg länga med förråd och klosetter. Det avgränsar tomten till stor del mot intilliggande fastighet i söder. I tomtens västra del ligger ett lusthus med snickarglädje från sent 1800-tal. Det finns med på stadskartan från 1883 och är därmed det äldsta huset på tomten och tillkom troligen under den tid då denna enbart brukades som trädgård. Fastigheten avskärmas mot gatan i öst av boningshuset samt en hög gårdsport med spegelfyllningar. I norr finns en putsad mur som avdelar tomten från intilliggande fastighet. Gården är till större delen täckt med gräsmatta med lagda kalkstensgångar och är planterad med några fruktträd samt vinranka och kaprifol.
Fastigheten har en enhetlig gårdsmiljö från 1800-talets slut med ett stort kulturhistoriskt och miljöskapande värde.