Fastighet: Trankoket 7
Fastighetsbeskrivning:
Kvartersbeskrivning:
Kvarteret Trankoket utgör ett rektangulärt område och avgränsas av Silverhättan vid ringmuren i norr, S:t Nikolaigatan i öst, Tranhusgatan i väst samt Wismargränd i söder. Den västra sidans tomter ligger aningen lägre i relation till de östra. Detta beror på en naturlig nivåskillnad som går i nord/sydlig riktning genom kvarteret. Trankoket tillhörde tidigare Norderrotens tredje kvarter, tomterna nr 32-34 och 63-69.
Kvarteret utgörs idag av sammanlagt elva bebyggda fastigheter. Kvarterets västra sida är till karaktären relativt öppen, medan den östra tvärtemot är väldigt sluten med höga murar och plank. Alla bostadshus är putsade och ligger uteslutande invid gatan medan trädgårdarna finns bakom husen, in mot kvarterets mitt. Kvarteret har idag en relativt skiftande bebyggelse. Det finns små hus med skiftesverkshusets 1700- och 1800-talskaraktär, samtidigt som sekelskiftets större byggnader finns representerade, tillsammans med exempelvis 1930-talets så kallade byggmästarhus. Denna friska blandning kan bero på att kvarteret ligger mitt mellan tre olika typområden; Tranhusgatans västra sida med de stora sekelskiftesvillorna, kvarteret Biskopens huvudsakliga skiftesverksmiljö, samt det östra området, vilket exploaterades först på 1930-talet med så kallade byggmästarvillor och mindre flerfamiljshus. Det finns exempel på att 1800-talsbebyggelse i östra delen av kvarteret revs på 1930-talet för att ge plats åt nya byggnader. Detta var i det skede då kvarteret intill, Flora, planlades och bebyggdes. Då sanerades flera tomter i närheten på äldre bebyggelse, till förmån för bostäder med moderna ideal.
Under medeltiden hörde kvarteret till de områden som sågs som stadens expansions- och buffertzoner, med kyrkan som största markägare. Vissa arkeologiska fynd har gjorts i kvarteret. I dess nordöstra del har murverk efter ett eller två sammanbyggda medeltida hus påträffats. Troligtvis bebyggdes kvarteret under 1700-talets första hälft då stadens befolkning ökade stort. I husklassifikationen från år 1785 noteras alla tomterna i kvarteret utom en vara bebyggda med trähus. Kvarters- och tomtstrukturerna i större delen av området hade då etablerats liksom gatunätets huvuddrag.
På 1860-talet och framåt etablerade sig det framväxande borgerskapet i området. Den första generationens trähusbebyggelse bebodd av hantverkare, arbetare och sjömän kom under decennierna kring sekelskiftet 1900 att integreras av den resursstarka borgarklassen i sina villor med verandor i schweizerstil. På stadskartan från år 1856-60 syns kvarteret vara indelat i tretton tomter, men i kvarterets östra del har de tomter samma beteckning, vilka angränsar till varandra i öst/västlig riktning. De olika tomtområdenas dåvarande sträckning stämmer dock väl överens med dagens. 1950 styckades Trankoket 13 av i öst och tomtbiten lades till de angränsande tomterna i öst. Fastigheten styckades samtidigt av i söder, vilket hade till följd att Trankoket 12 bildades. 1972 kom även denna fastighet att delas i två olika, Trankoket 17 och 18.
Fastighetsbeskrivning:
Trankoket 7 utgör en rektangulär tomt och kvarterets allra sydligaste hörn, vid S:t Nikolaigatan och Wismargränd. Tomtens nuvarande avgränsning går tillbaka till åtminstone 1856-60, men är troligen den ursprungliga från 1700-talet. På 1700-talet benämndes fastigheten Norderroten III:63 och i husklassifikationen från år 1785 noteras bebyggelse i form av ett trähus och ett stall, båda med brädtak.
Sannolikt är 1700-talets boningshus detsamma som det skiftesverkshus som syns på ett fotografi från 1886, putsat mot gatan med två fönster och dörr. Sex år senare byggde den nye ägaren ett nytt tvåfamiljshus på platsen, med långsida och entré mot S:t Nikolaigatan. Denna byggnad utgör det nu stående huset. Längs gränsen i väst står en uthuslänga, vilken eventuellt har blivit tillbyggd det uthus som syns på karta från 1883. Längs gränden löper, liksom på 1800-talet, ett tjärat plank och i norr står ett obehandlat träplank. Trädgården är gräsbevuxen och har inslag av konstenstensplattor, trädäck, grus och kalksten. Växtligheten kan exemplifieras med äppel- och päronträd, bärväxter, hortensia och rosor.
Fastigheten är kulturhistoriskt värdefull genom sin bevarade äldre sträckning samt bostadshuset från slutet av 1800-talet. Fastigheten har även ett stort miljöskapande värde i gaturummet, med en uttrycksfull, välbevarad byggnad och harmoniskt trädgårdsrum.