Fastighet: Tunnbindaren 9
Fastighetsbeskrivning:
Kvartersbeskrivning:
Kvarteret Tunnbindaren är rektangulärt till formen och placerat i den östra delen av Visby innerstad. Tunnbindaregatan löper längs del nordvästra kvartersgränsen, Repslagaregränd längs den nordöstra, Södra Murgatan längs den sydöstra och Blockgränd löper längs den sydvästra gränsen. Före den nu rådande fastighetsindelningen tillhörde kvarteret Klinterotens tredje kvarter med tomtnummer 49½, 55-61 och 67-72.
Kvarteret var på 1697 års karta upptagen som åkermark, förutom tre tomter i den östra delen längs Södra Murgatan med, från norr till söder, nummer 80, 60 respektive 166. På den mellersta av dessa tomter, vilket utgör större delen av nuvarande Tunnbindaren 14, finns murverksrester efter två medeltida stenbyggnader i det befintliga bostadshuset. Murverk efter medeltida hus har även påträffats på Tunnbindaren 1 samt i gatan väster om nuvarande Tunnbindaren 12. Kvarteret tomtindelades under 1700-talet, flertalet med den för Klinten, karaktäristiska, långsmala formen. I princip har tomtindelningen bevarats, med undantag för att tomterna 59-60, i den sydöstra delen, slagits samman till att bli nuvarande Tunnbindaren 15. Enligt husklassifikationen 1785 bestod bebyggelsen av bostadshus och stall i skiftesverk. Kvarteret har, under 1700-talet och fram till 1900-talets mitt, främst bebotts av arbetare, sjömän och hantverkare samt till viss del även av ämbets- och handelsmän.
Kvarteret är idag indelat i tolv fastigheter. På flera av dem finns de äldre trähusen kvar, de flesta har dock moderniserats under 1900-talet. Omkring sekelskiftet 1900 uppfördes ett mindre antal nya större stenbyggnader i kvarteret. Några av dessa byggnader inrymmer föreningslokaler, de flesta fastigheterna är dock privatägda.
Fastighetsbeskrivning:
Fastigheten Tunnbindaren 9 är långsmal till formen och placerad i kvarterets västra del, gränsande mot Tunnbindaregatan i nordväst. Fram till tomtindelningen på 1770-talet var tomten åkermark, likt övriga fastigheter i kvarterets västra del. Fastigheten har behållit sin avgränsning sedan infästet 1785 och benämndes före nu rådande indelning Klinteroten III: 69.
Vid infästet innehades fastigheten av fångvaktar Bomans änka. Därefter har den bland annat ägts av sjömän och ämbetsmän samt arbetare och hantverkare. Även idag är fastigheten privatägd, men under en tjugoårsperiod, mellan 1942 och 1964, innehades den av en frikyrkologe.
Enligt husklassifikationen 1785 var tomten bebyggd med ett trähus och ett stall, båda försedda med brädtak. Någon gång under 1800-talets andra hälft ersattes det ursprungliga bostadshuset av den i dag befintliga stenbyggnaden, placerad med långsidan mot Tunnbindaregatan i nordväst. Byggnaden finns utsatt i sin nuvarande omfattning på kartan från 1883. Då hade det även tillfogats en vinkelställd tillbyggnad, placerad med ena långsidan längs den norra fastighetsgränsen. Det ursprungliga stallet fanns utsatt på kartan 1883. Det var placerat med ena långsidan mot, och sträckte sig längs med, hela den sydöstra tomtgränsen. På den nämnda kartan fanns även en mindre tillbyggnad på stallet, placerad i den södra delen, längs tomtgränsen mot nordväst. Sannolikt fanns stallbyggnaden kvar, helt eller delvis, ända fram till 1965.
Idag består fastighetens bebyggelse av två byggnader. Bostadshuset, från 1800-talet, har en vinkelställd tillbyggnad som uppfördes på 1960-talet och då ersatte ett äldre bakbygge med i princip samma utsträckning. Längs den sydöstra tomtgränsen finns ett uthus som upptar hela fastighetens bredd. Byggnaden, som innehåller förrådsskjul och garage, ersatte 1965 den ursprungliga stallbyggnaden. Tomten avgränsas mot nordost och sydväst av cirka två meter höga, brunmålade plank. Mot Tunnbindaregatan finns en dubbelport. Den svartmålade porten har en överliggare med snedställd överdel och de två dörrbladen är klädda med fiskbensställd träpanel. Tomten har en gräsmatta som bryts upp av kalkstensflis och cementplattor. Mot husets baksida och längs den nordöstra tomtgränsen finns blomrabatter. I trädgårdens nordöstra hörn växer ett valnötsträd.
Fastigheten har bevarat sin avgränsning och placering av bebyggelsen sedan 1700-talet vilket, tillsammans med den för 1800-talet nyskapande arkitektoniska utformningen av bostadshuset, ger den ett kulturhistoriskt, byggnadshistoriskt och miljöskapande värde.