Fastighet: Residenset 8
Fastighetsbeskrivning:
Kvartersbeskrivning:
Kvarteret Residenset är långsmalt till formen och sträcker sig i nord-sydlig riktning, på båda sidor om sjömuren, i den sydvästra delen av innerstaden. Det avgränsas i norr av Donnersplats och i söder av Skeppsbrogränd. Väster om kvarteret sträcker sig Hamngatan och Korsgatan och i öster Strandgatan.
Kvarteret ingår i de yttre, sydvästra delarna av Visbys medeltida stadskärna och har delar efter flera medeltida hus bevarade. Söder om fastigheten Residenset 8, i kvarterets mellersta del, har man funnit indikationer på en, i öst-västlig riktning genom kvarteret, avdelande gränd. Gränden var dock igenlagd redan i mitten av 1600-talet, enligt den karta som Meyer upprättade år 1646. Sedan mitten av 1600-talet har kvartersbilden inte förändrats nämnvärt. Den del av ringmuren som kallas sjömuren syns, på såväl 1646 som 1697 års kartor i sin helhet ovan mark, och delar där kvarteret mitt itu. Enligt 1697 års karta fanns fyra långsmala fastigheter på västra sidan om muren och fyra lite större på den östra sidan samt två i kvarterets norra spets. 1781 blev tomterna i Visby fast numrerade och indelade i rotar. Fastigheternas beteckningar i kvarteret blev då Strandroten I:46-50. Dessa beteckningar kom att gälla fram till 1932, då den nu gällande fastighetsindelningen infördes. Tomtindelningen har ändrats något sedan dess, senast på 1990-talet.
Idag utgörs kvarteret av sju fastigheter. Bebyggelsen i kvarteret varierar i ålder och utformning. Övervägande delen av husen är storbyggda stenhus, främst öster om muren, medan de på utsidan av muren, som är vända mot hamnområdet, är av mer blygsam karaktär. I kvarteret finns såväl byggnader med medeltida grundmurar som ett bostadshus uppfört under 1900-talets början i jugendstil. De mest karaktäristiska byggnaderna är dels det gamla residenset på tomt nummer 6, i den norra delen, vilket givit kvarteret dess namn, och dels det nuvarande landshövdingeresidenset på tomt nummer 3, längst i söder.
Kvarterets norra del, Residenset 5, 6 och 8, ingår i stadskärnan. Dess sydöstra del, Residenset 3 och 9, ingår i de södra stadsdelarna, medan dess sydvästra del, Residenset 4 och 7, ingår i hamnområdet. Därför presenteras kvarterets fastigheter i skilda avsnitt.
Fastighetsbeskrivning:
Fastigheten är belägen i den nordöstra delen av kvarteret Residenset. Den ligger i öster mot Strandgatan och avgränsas norrut av Residenset 6, västerut av Residenset 7 och Hamngatan samt söderut av kvarterets fastighet nummer 9. Under 1600- och 1700-talet sträckte sig tomten längre västerut än vad den gör idag. Tillsammans med den nordöstra delen av nuvarande Residenset 3 utgjorde hade tomten nummer 46. I slutet av 1700-talet ändrades tomtbeteckningen till Strandrotens första kvarter, tomt nummer 48. I början av 1900-talet kom den att heta Residenset 2, vilken sedan delades upp i 2A och B och slutligen, år 1990 blev 2A Residenset 7 och 8 och 2B blev Residenset 9.
Fastigheten har varit bebyggd sedan medeltiden. År 1697 var tomten bebyggd med ett stenhus mot muren med stall och lada. Därtill hörde dessutom en kålgård på andra sidan ringmuren, nuvarande nordvästra delen av Residenset 3. I husklassifikationen från 1785 anges att tomtens bebyggelse utgjordes av ett stenhus som blivit tillbyggt, en flygelbyggnad av sten, ett slaktarhus i sten samt en huslänga av trä omfattande stall, lada, kohus och vagnshus. Idag omfattas fastigheten av ett större medeltida hus med långsidan mot Strandgatan. I anslutning till detta ligger fastighetens två övriga byggnader. Fastigheten har, beroende på ägare och funktion, benämnts med flera olika namn under årens gång, till exempel Eneqvistska, Molanderska och Liljewalchska huset. Idag är dess populärnamn Klintska huset.
Fastighetens bebyggelse med medeltida ursprung och med läget i den medeltida stadskärnan utgör ett omistligt inslag i Visbys innerstadsbebyggelse. Dess omfattande medeltida delar och byggnadsdelar från tiden mellan 1600- och 1900-talet visar på en sammansatt kontinuitet i användning och stilutveckling. Fastigheten har därför ett högt kulturhistoriskt värde.