Fastighet: S:t Olof 14
Fastighetsbeskrivning:
Kvartersbeskrivning:
Kvarteret S:t Olof är placerat i stadens nordvästra del och innesluter förutom bostadsfastigheter även DBW:s botaniska trädgård. Kvarteret angränsar i öster till Tranhusgatan, i söder till Specksrum, Vattugränd och S:t Olofs gränd samt i väster till Studentallén. I norr angränsar kvarteret till Paviljongsplan och kvarteret Kräklan. Gränden Säcken skär genom kvarteret S:t Olofs sydöstra hörn, men är på mitten utlagd till tomtmark, och utgör där fastigheterna S:t Olof 21 och 22.
Under medeltiden låg kvarteret S:t Olof norr om stadskärnan. Kvarteret och botaniska trädgården har undersökts arkeologiskt och man har bland annat kunnat påvisa enklare bostadskvarter, mestadels bebyggda med trähus, men även något stenhus. I kvarterets södra del är ruinen efter S:t Olofs kyrka från 1200-talet belägen. Delar av kvarteret var under medeltiden S:t Olofs kyrkogård. Medeltida murverk kvarstår i flera fall i kvarteret och dess närmaste omgivningar, bland annat en välbevarad välvd källare på Tranhusgatan 23 (S:t Olof 28), där det trankokeri som givit Tranhusgatan sitt namn fanns.
Kvarterets södra del tillhör Fiskareroten eller den så kallade Gajlroten. Namnet anspelar på den i området talrika fiskarebefolkningen (gajlar = gälar eller fiskrens i allmänhet). Denna, den södra delen av kvarteret, var tomtindelad och delvis bebyggd vid 1700-talets slut. Omgivningarna kring Tranhusgatan började planeras på 1700-talet och den södra delen benämndes vid 1700-talets mitt "Kögebugtsgatan" efter Nils Cöge. Han bodde vid nuvarande Tranhusgatan 3 (S:t Olof 30). Tranhusgatan existerade som enkel landsväg eller åkerväg fram till "Tranhuset". Övriga delar av omgivningarna bestod av Fru Falkengrens och Hospitalets åkrar. Under 1700-talets andra hälft var det framförallt östra delen av Tranhusgatan som bebyggdes, då med enklare trähusbebyggelse som beboddes av medelklass och hantverkare. På västra sidan av gatan uppkom med tiden trädgårdstomter, vars ägare ofta bodde på andra, mer tätbebyggda platser i staden. Först omkring 1850 benämndes Tranhusgatan med sitt nuvarande namn, men kallades även Clemensgatan. Den slutliga gatuplaneringen skedde år 1864 och schaktmassorna från denna tippades vid Murfallet vid sjömuren. År 1855 anlades DBW:s botaniska trädgård. Från den tiden utvecklades Tranhusgatan till en förnäm gata med det framväxande borgerskapets stora villor och trädgårdar, i synnerhet på gatans västra sida.
Kvarterets bebyggelse är blandad med övervägande delen enklare trähus, ofta reveterade. I söder finns ett par bostadshus från början av 1900-talet och i nordost det omnämnda medeltida "Tranhuset", vars övre del är en högreståndsvilla från mitten av 1800-talet. Den blandade bebyggelsen är representativ för stadens och stadsdelens utveckling.
Fastighetsbeskrivning:
Fastigheten S:t Olof 14 är belägen i kvarterets sydöstra del. I söder gränsar den till Vattugränd, i övrigt till kvarterets fastigheter nummer 15, 21, 30 och 31. Fastighetens form är oregelbunden, den är bredast mot gatan och avsmalnar inåt. På fastigheten finns endast en byggnad, ett flerbostadshus byggt i vinkel och placerat längs gatan med den vinklade delen mot den västra fastighetsgränsen. Gården har gräsmatta och är belagd med en gång i gjuten betong. Den norra delen av tomten utgörs av en uteplats under tak.
S:t Olof 14 har i stort sett haft samma utbredning sedan 1600-talets slut, då man för första gången kan se stadens tomtindelningar. På 1697 års karta benämns tomten nummer 77 och utgjordes då av en kålgård som hörde till en tomt med samma nummer som låg vid Österport och var bebyggd med ett trähus, stall och lada. Senare fick fastigheten beteckningen Norderroten II:57 och enligt husklassifikationen från år 1785 var denna bebyggd med ett trähus med tegeltak, ett stall med tegel- och brädtak samt en vedbod av sten med brädtak. Sannolikt är att denna bebyggelse revs i samband med att det nya huset uppfördes, i början av 1900-talet.
Såväl hus som gårdsmiljö vittnar om väl bevarade ursprungliga detaljer från 1900-talets inledande skede. Dock förekommer modernare inslag i form av den enkla uteplats i fastighetens nordligaste del där golvet är av trä och taket av korrugerad plast. Fastigheten har ett kulturhistoriskt värde, eftersom den ursprungliga karaktären från 1900-talets början finns väl bevarad.