Fastighet: S:t Olof 15
Fastighetsbeskrivning:
Kvartersbeskrivning:
Kvarteret S:t Olof är placerat i stadens nordvästra del och innesluter förutom bostadsfastigheter även DBW:s botaniska trädgård. Kvarteret angränsar i öster till Tranhusgatan, i söder till Specksrum, Vattugränd och S:t Olofs gränd samt i väster till Studentallén. I norr angränsar kvarteret till Paviljongsplan och kvarteret Kräklan. Gränden Säcken skär genom kvarteret S:t Olofs sydöstra hörn, men är på mitten utlagd till tomtmark, och utgör där fastigheterna S:t Olof 21 och 22.
Under medeltiden låg kvarteret S:t Olof norr om stadskärnan. Kvarteret och botaniska trädgården har undersökts arkeologiskt och man har bland annat kunnat påvisa enklare bostadskvarter, mestadels bebyggda med trähus, men även något stenhus. I kvarterets södra del är ruinen efter S:t Olofs kyrka från 1200-talet belägen. Delar av kvarteret var under medeltiden S:t Olofs kyrkogård. Medeltida murverk kvarstår i flera fall i kvarteret och dess närmaste omgivningar, bland annat en välbevarad välvd källare på Tranhusgatan 23 (S:t Olof 28), där det trankokeri som givit Tranhusgatan sitt namn fanns.
Kvarterets södra del tillhör Fiskareroten eller den så kallade Gajlroten. Namnet anspelar på den i området talrika fiskarebefolkningen (gajlar = gälar eller fiskrens i allmänhet). Denna, den södra delen av kvarteret, var tomtindelad och delvis bebyggd vid 1700-talets slut. Omgivningarna kring Tranhusgatan började planeras på 1700-talet och den södra delen benämndes vid 1700-talets mitt "Kögebugtsgatan" efter Nils Cöge. Han bodde vid nuvarande Tranhusgatan 3 (S:t Olof 30). Tranhusgatan existerade som enkel landsväg eller åkerväg fram till "Tranhuset". Övriga delar av omgivningarna bestod av Fru Falkengrens och Hospitalets åkrar. Under 1700-talets andra hälft var det framförallt östra delen av Tranhusgatan som bebyggdes, då med enklare trähusbebyggelse som beboddes av medelklass och hantverkare. På västra sidan av gatan uppkom med tiden trädgårdstomter, vars ägare ofta bodde på andra, mer tätbebyggda platser i staden. Först omkring 1850 benämndes Tranhusgatan med sitt nuvarande namn, men kallades även Clemensgatan. Den slutliga gatuplaneringen skedde år 1864 och schaktmassorna från denna tippades vid Murfallet vid sjömuren. År 1855 anlades DBW:s botaniska trädgård. Från den tiden utvecklades Tranhusgatan till en förnäm gata med det framväxande borgerskapets stora villor och trädgårdar, i synnerhet på gatans västra sida.
Kvarterets bebyggelse är blandad med övervägande delen enklare trähus, ofta reveterade. I söder finns ett par bostadshus från början av 1900-talet och i nordost det omnämnda medeltida "Tranhuset", vars övre del är en högreståndsvilla från mitten av 1800-talet. Den blandade bebyggelsen är representativ för stadens och stadsdelens utveckling.
Fastighetsbeskrivning:
Fastigheten S:t Olof 15 är belägen i kvarterets södra del, där den gränsar till Vattugränd. I övrigt ansluter fastigheten till S:t Olof 14 i öster, 16 i väster samt 20 och 21 i norr. Fastigheten är bebyggd med två hus, ett bostadshus som är placerat med gaveln mot Vattugränd i fastighetens sydöstra del samt ett uthus med en överbyggd uteplats, som ligger längs den östra fastighetsgränsen. Mot Vattugränd avgränsas fastigheten i övrigt av en tegelkrönt putsad mur. Gården och husets entré nås via en träport i muren.
I slutet av 1600-talet utgjorde tomten, tillsammans med nuvarande S:t Olof 16 och den östra halvan av S:t Olof 20, en stor tomt med nummer 181. Denna var obebyggd och utgjorde kålgård till den stenhusbebyggda fastigheten, som hade samma ägare och tomtnummer som en fastighet i nuvarande kvarteret Rådmannen, vid Stora Torget. Fastigheten kom sedan att styckas av på 1700-talet då den fick samma utformning som den har idag. Fastighetsbeteckningen från 1700-talets slut och fram till 1932 var Norderroten II:56. Tomten var enligt husklassifikationen från år 1785 bebyggd med ett trähus och ett vedskjul.
Miljön med bostadshuset från 1878 är ett bra exempel på bebyggelseutvecklingen från 1800-talets andra hälft och tillsammans med närliggande fastigheter bildas ett enhetligt blickfång i gatumiljön, vilket ger fastigheten ett kulturhistoriskt värde. Den välbevarade bebyggelse- och gårdsmiljön från 1800-talets slut har dessutom ett miljöskapande värde för fastigheten.