Fastighet: S:t Olof 16
Fastighetsbeskrivning:
Kvartersbeskrivning:
Kvarteret S:t Olof är placerat i stadens nordvästra del och innesluter förutom bostadsfastigheter även DBW:s botaniska trädgård. Kvarteret angränsar i öster till Tranhusgatan, i söder till Specksrum, Vattugränd och S:t Olofs gränd samt i väster till Studentallén. I norr angränsar kvarteret till Paviljongsplan och kvarteret Kräklan. Gränden Säcken skär genom kvarteret S:t Olofs sydöstra hörn, men är på mitten utlagd till tomtmark, och utgör där fastigheterna S:t Olof 21 och 22.
Under medeltiden låg kvarteret S:t Olof norr om stadskärnan. Kvarteret och botaniska trädgården har undersökts arkeologiskt och man har bland annat kunnat påvisa enklare bostadskvarter, mestadels bebyggda med trähus, men även något stenhus. I kvarterets södra del är ruinen efter S:t Olofs kyrka från 1200-talet belägen. Delar av kvarteret var under medeltiden S:t Olofs kyrkogård. Medeltida murverk kvarstår i flera fall i kvarteret och dess närmaste omgivningar, bland annat en välbevarad välvd källare på Tranhusgatan 23 (S:t Olof 28), där det trankokeri som givit Tranhusgatan sitt namn fanns.
Kvarterets södra del tillhör Fiskareroten eller den så kallade Gajlroten. Namnet anspelar på den i området talrika fiskarebefolkningen (gajlar = gälar eller fiskrens i allmänhet). Denna, den södra delen av kvarteret, var tomtindelad och delvis bebyggd vid 1700-talets slut. Omgivningarna kring Tranhusgatan började planeras på 1700-talet och den södra delen benämndes vid 1700-talets mitt "Kögebugtsgatan" efter Nils Cöge. Han bodde vid nuvarande Tranhusgatan 3 (S:t Olof 30). Tranhusgatan existerade som enkel landsväg eller åkerväg fram till "Tranhuset". Övriga delar av omgivningarna bestod av Fru Falkengrens och Hospitalets åkrar. Under 1700-talets andra hälft var det framförallt östra delen av Tranhusgatan som bebyggdes, då med enklare trähusbebyggelse som beboddes av medelklass och hantverkare. På västra sidan av gatan uppkom med tiden trädgårdstomter, vars ägare ofta bodde på andra, mer tätbebyggda platser i staden. Först omkring 1850 benämndes Tranhusgatan med sitt nuvarande namn, men kallades även Clemensgatan. Den slutliga gatuplaneringen skedde år 1864 och schaktmassorna från denna tippades vid Murfallet vid sjömuren. År 1855 anlades DBW:s botaniska trädgård. Från den tiden utvecklades Tranhusgatan till en förnäm gata med det framväxande borgerskapets stora villor och trädgårdar, i synnerhet på gatans västra sida.
Kvarterets bebyggelse är blandad med övervägande delen enklare trähus, ofta reveterade. I söder finns ett par bostadshus från början av 1900-talet och i nordost det omnämnda medeltida "Tranhuset", vars övre del är en högreståndsvilla från mitten av 1800-talet. Den blandade bebyggelsen är representativ för stadens och stadsdelens utveckling.
Fastighetsbeskrivning:
Fastigheten S:t Olof 16 är belägen i kvarterets södra del, med den södra gränsen mot Vattugränd. Åt väster, norr och öster gränsar den till grannfastigheter. På fastigheten finns en byggnad, ett bostadshus. Det är placerat i fastighetens sydöstra del, med långsidan vänd mot gränden. I den sydvästra delen avgränsas fastigheten mot gränden av en mur där en ingångsport leder in till tomten.
Tomten har, liksom övriga fastigheter i denna den sydvästra delen av kvarteret, haft samma utsträckning sedan 1700-talets slut, då den fick beteckningen Norderroten II:55. Dessförinnan utgjorde fastigheten, tillsammans med nuvarande S:t Olof 15 och den östra halvan av S:t Olof 20, en stor tomt med nummer 181. Denna var obebyggd och utgjorde kålgård till den stenhusbebyggda fastigheten med samma ägare och tomtnummer som låg i nuvarande kvarteret Rådmannen, vid Stora Torget. I slutet av 1800-talet bebyggdes fastigheten med det idag befintliga huset och i samband med de nya kvartersbeteckningarnas införande 1932 gavs den namnet S:t Olof 16.
Miljön med bostadshuset exemplifierar bebyggelseutvecklingen från 1800-talets andra hälft och tillsammans med närliggande fastigheter bildas ett enhetligt blickfång i gatumiljön, vilket är miljöskapande och ger ett visst kulturhistoriskt värde.