Fastighet: S:t Olof 20
Fastighetsbeskrivning:
Kvartersbeskrivning:
Kvarteret S:t Olof är placerat i stadens nordvästra del och innesluter förutom bostadsfastigheter även DBW:s botaniska trädgård. Kvarteret angränsar i öster till Tranhusgatan, i söder till Specksrum, Vattugränd och S:t Olofs gränd samt i väster till Studentallén. I norr angränsar kvarteret till Paviljongsplan och kvarteret Kräklan. Gränden Säcken skär genom kvarteret S:t Olofs sydöstra hörn, men är på mitten utlagd till tomtmark, och utgör där fastigheterna S:t Olof 21 och 22.
Under medeltiden låg kvarteret S:t Olof norr om stadskärnan. Kvarteret och botaniska trädgården har undersökts arkeologiskt och man har bland annat kunnat påvisa enklare bostadskvarter, mestadels bebyggda med trähus, men även något stenhus. I kvarterets södra del är ruinen efter S:t Olofs kyrka från 1200-talet belägen. Delar av kvarteret var under medeltiden S:t Olofs kyrkogård. Medeltida murverk kvarstår i flera fall i kvarteret och dess närmaste omgivningar, bland annat en välbevarad välvd källare på Tranhusgatan 23 (S:t Olof 28), där det trankokeri som givit Tranhusgatan sitt namn fanns.
Kvarterets södra del tillhör Fiskareroten eller den så kallade Gajlroten. Namnet anspelar på den i området talrika fiskarebefolkningen (gajlar = gälar eller fiskrens i allmänhet). Denna, den södra delen av kvarteret, var tomtindelad och delvis bebyggd vid 1700-talets slut. Omgivningarna kring Tranhusgatan började planeras på 1700-talet och den södra delen benämndes vid 1700-talets mitt "Kögebugtsgatan" efter Nils Cöge. Han bodde vid nuvarande Tranhusgatan 3 (S:t Olof 30). Tranhusgatan existerade som enkel landsväg eller åkerväg fram till "Tranhuset". Övriga delar av omgivningarna bestod av Fru Falkengrens och Hospitalets åkrar. Under 1700-talets andra hälft var det framförallt östra delen av Tranhusgatan som bebyggdes, då med enklare trähusbebyggelse som beboddes av medelklass och hantverkare. På västra sidan av gatan uppkom med tiden trädgårdstomter, vars ägare ofta bodde på andra, mer tätbebyggda platser i staden. Först omkring 1850 benämndes Tranhusgatan med sitt nuvarande namn, men kallades även Clemensgatan. Den slutliga gatuplaneringen skedde år 1864 och schaktmassorna från denna tippades vid Murfallet vid sjömuren. År 1855 anlades DBW:s botaniska trädgård. Från den tiden utvecklades Tranhusgatan till en förnäm gata med det framväxande borgerskapets stora villor och trädgårdar, i synnerhet på gatans västra sida.
Kvarterets bebyggelse är blandad med övervägande delen enklare trähus, ofta reveterade. I söder finns ett par bostadshus från början av 1900-talet och i nordost det omnämnda medeltida "Tranhuset", vars övre del är en högreståndsvilla från mitten av 1800-talet. Den blandade bebyggelsen är representativ för stadens och stadsdelens utveckling.
Fastighetsbeskrivning:
Fastigheten S:t Olof 20 är placerad i kvarterets södra del. Mot norr gränsar den till Säcken och S:t Olof 22, i öster till S:t Olof 21, i söder till tomterna nummer 15 och 16 och i väster till S:t Olof 19. Fastigheten är relativt stor, i jämförelse med övriga i denna del av kvarteret, vilka är bebyggda med mindre trähus. På fastigheten ryms idag fyra byggnader. Bostadshuset i nordväst mot gatan och en uthuslänga bestående av två hus längs den södra tomtgränsen, i östra delen av fastigheten. Därtill kommer ett lusthus i fastighetens nordöstra hörn.
Nuvarande fastighet ingick ursprungligen, på 1600-talet, i ett flertal tomter, bebyggda med mindre trähus för den fiskar- och småhantverkarbefolkningen som vid den tiden hörde hemma i denna stadsdel. Under 1700- och 1800-talet var nuvarande fastighet uppdelad i två delar; Norderroten II:50 och 51. Dessa var bebyggda med ett trähus respektive ett trähus med bibyggd kammare. Fastigheterna slogs samman, sannolikt i början av 1900-talet och kom sedan att benämnas S:t Olof 20.
Byggnaderna med till- och ombyggnader samt lusthuset har ursprung i flera olika tidsperioder, så sammansättningen av dessa, hela fastigheten med byggnader och gårdsmiljö, visar tydligt på en 200-årig byggnadsutveckling. Många tidsperioder är representerade och visar på en kontinuitet som är mycket värdefull, samtidigt som även bilden av en ålderdomlig miljö utgör ett högt kulturhistoriskt och miljöskapande värde.