Fastighet: S:t Olof 24
Fastighetsbeskrivning:
Kvartersbeskrivning:
Kvarteret S:t Olof är placerat i stadens nordvästra del och innesluter förutom bostadsfastigheter även DBW:s botaniska trädgård. Kvarteret angränsar i öster till Tranhusgatan, i söder till Specksrum, Vattugränd och S:t Olofs gränd samt i väster till Studentallén. I norr angränsar kvarteret till Paviljongsplan och kvarteret Kräklan. Gränden Säcken skär genom kvarteret S:t Olofs sydöstra hörn, men är på mitten utlagd till tomtmark, och utgör där fastigheterna S:t Olof 21 och 22.
Under medeltiden låg kvarteret S:t Olof norr om stadskärnan. Kvarteret och botaniska trädgården har undersökts arkeologiskt och man har bland annat kunnat påvisa enklare bostadskvarter, mestadels bebyggda med trähus, men även något stenhus. I kvarterets södra del är ruinen efter S:t Olofs kyrka från 1200-talet belägen. Delar av kvarteret var under medeltiden S:t Olofs kyrkogård. Medeltida murverk kvarstår i flera fall i kvarteret och dess närmaste omgivningar, bland annat en välbevarad välvd källare på Tranhusgatan 23 (S:t Olof 28), där det trankokeri som givit Tranhusgatan sitt namn fanns.
Kvarterets södra del tillhör Fiskareroten eller den så kallade Gajlroten. Namnet anspelar på den i området talrika fiskarebefolkningen (gajlar = gälar eller fiskrens i allmänhet). Denna, den södra delen av kvarteret, var tomtindelad och delvis bebyggd vid 1700-talets slut. Omgivningarna kring Tranhusgatan började planeras på 1700-talet och den södra delen benämndes vid 1700-talets mitt "Kögebugtsgatan" efter Nils Cöge. Han bodde vid nuvarande Tranhusgatan 3 (S:t Olof 30). Tranhusgatan existerade som enkel landsväg eller åkerväg fram till "Tranhuset". Övriga delar av omgivningarna bestod av Fru Falkengrens och Hospitalets åkrar. Under 1700-talets andra hälft var det framförallt östra delen av Tranhusgatan som bebyggdes, då med enklare trähusbebyggelse som beboddes av medelklass och hantverkare. På västra sidan av gatan uppkom med tiden trädgårdstomter, vars ägare ofta bodde på andra, mer tätbebyggda platser i staden. Först omkring 1850 benämndes Tranhusgatan med sitt nuvarande namn, men kallades även Clemensgatan. Den slutliga gatuplaneringen skedde år 1864 och schaktmassorna från denna tippades vid Murfallet vid sjömuren. År 1855 anlades DBW:s botaniska trädgård. Från den tiden utvecklades Tranhusgatan till en förnäm gata med det framväxande borgerskapets stora villor och trädgårdar, i synnerhet på gatans västra sida.
Kvarterets bebyggelse är blandad med övervägande delen enklare trähus, ofta reveterade. I söder finns ett par bostadshus från början av 1900-talet och i nordost det omnämnda medeltida "Tranhuset", vars övre del är en högreståndsvilla från mitten av 1800-talet. Den blandade bebyggelsen är representativ för stadens och stadsdelens utveckling.
Fastighetsbeskrivning:
Fastigheten S:t Olof 24 är placerad i kvarterets västra del. Den avgränsas i norr av den botaniska trädgården och av S:t Olofs kyrkoruin. I sydväst angränsar den till S:t Olofs gränd och i öster till gränden Säcken. Bebyggelsen utgörs idag av ett bostadshus mot gatan i sydöstra delen av tomten samt av ett uthus i tomtens västra hörn.
Fastigheten är typisk för stadsdelen och har varit bebodd av enklare folk såsom sjömän, fiskare och småhantverkare. Tomtindelningen har varit densamma åtminstone sedan 1600-talets slut. Beteckningen var då, på 1697 års karta, nummer 259 och tomten var bebyggd med en stuga inklusive kålgård och gårdsrum. Vid 1700-talets andra hälft fick fastigheten beteckningen Norderroten II:46. Om man följer husklassifikationer och fastighetsanteckningar från denna tid kan det konstateras att fastigheten fortsatte att vara bebyggd med ett trähus och att detta efterhand byggdes till.
Fastigheten har undgått det sena 1800-talets omgestaltning samt 1900-talets ombyggnader med villaideal och kraftiga moderniseringar. Fastigheten uttrycker i stället en kombination av 1980-talets krav på boende med en respekt för och strävan efter att visa det präglande 1860-talsskedet i fastighetens sammansatta historia. Fastigheten har ett högt kulturhistoriskt värde med tydlig och intressant kontinuitet vad gäller bebyggelseutveckling och bebyggelsehistoria.