Fastighet: S:t Olof 31
Fastighetsbeskrivning:
Kvartersbeskrivning:
Kvarteret S:t Olof är placerat i stadens nordvästra del och innesluter förutom bostadsfastigheter även DBW:s botaniska trädgård. Kvarteret angränsar i öster till Tranhusgatan, i söder till Specksrum, Vattugränd och S:t Olofs gränd samt i väster till Studentallén. I norr angränsar kvarteret till Paviljongsplan och kvarteret Kräklan. Gränden Säcken skär genom kvarteret S:t Olofs sydöstra hörn, men är på mitten utlagd till tomtmark, och utgör där fastigheterna S:t Olof 21 och 22.
Under medeltiden låg kvarteret S:t Olof norr om stadskärnan. Kvarteret och botaniska trädgården har undersökts arkeologiskt och man har bland annat kunnat påvisa enklare bostadskvarter, mestadels bebyggda med trähus, men även något stenhus. I kvarterets södra del är ruinen efter S:t Olofs kyrka från 1200-talet belägen. Delar av kvarteret var under medeltiden S:t Olofs kyrkogård. Medeltida murverk kvarstår i flera fall i kvarteret och dess närmaste omgivningar, bland annat en välbevarad välvd källare på Tranhusgatan 23 (S:t Olof 28), där det trankokeri som givit Tranhusgatan sitt namn fanns.
Kvarterets södra del tillhör Fiskareroten eller den så kallade Gajlroten. Namnet anspelar på den i området talrika fiskarebefolkningen (gajlar = gälar eller fiskrens i allmänhet). Denna, den södra delen av kvarteret, var tomtindelad och delvis bebyggd vid 1700-talets slut. Omgivningarna kring Tranhusgatan började planeras på 1700-talet och den södra delen benämndes vid 1700-talets mitt "Kögebugtsgatan" efter Nils Cöge. Han bodde vid nuvarande Tranhusgatan 3 (S:t Olof 30). Tranhusgatan existerade som enkel landsväg eller åkerväg fram till "Tranhuset". Övriga delar av omgivningarna bestod av Fru Falkengrens och Hospitalets åkrar. Under 1700-talets andra hälft var det framförallt östra delen av Tranhusgatan som bebyggdes, då med enklare trähusbebyggelse som beboddes av medelklass och hantverkare. På västra sidan av gatan uppkom med tiden trädgårdstomter, vars ägare ofta bodde på andra, mer tätbebyggda platser i staden. Först omkring 1850 benämndes Tranhusgatan med sitt nuvarande namn, men kallades även Clemensgatan. Den slutliga gatuplaneringen skedde år 1864 och schaktmassorna från denna tippades vid Murfallet vid sjömuren. År 1855 anlades DBW:s botaniska trädgård. Från den tiden utvecklades Tranhusgatan till en förnäm gata med det framväxande borgerskapets stora villor och trädgårdar, i synnerhet på gatans västra sida.
Kvarterets bebyggelse är blandad med övervägande delen enklare trähus, ofta reveterade. I söder finns ett par bostadshus från början av 1900-talet och i nordost det omnämnda medeltida "Tranhuset", vars övre del är en högreståndsvilla från mitten av 1800-talet. Den blandade bebyggelsen är representativ för stadens och stadsdelens utveckling.
Fastighetsbeskrivning:
Fastigheten S:t Olof 31 utgör kvarterets sydöstra hörn och gränsar till Tranhusgatan i öster och Specksrum/Vattugränd i söder. I väster angränsar fastigheten till S:t Olof 14 och i norr till S:t Olof 30. Bebyggelsen på fastigheten utgörs av två hus, huvudbyggnaden som består av två delar tillkomna under olika tider, samt ett uthus/bostadskomplement. Huvudbyggnaden utgör fastighetens södra och östra delar och komplementbyggnaden är placerad i nordvästra hörnet.
Fastigheten tillhör en av kvarterets äldst bebyggda med två markerade tomter på kartan från år 1697, bebyggda med ett trähus vardera. Tomterna hade då nummer 271 och 272. Under 1700-talet ändrades fastighetsbeteckningarna på dessa tomter till Norderroten III:1 respektive 2. Under vissa perioder har fastigheterna samägts med Norderroten III:3 och 4 i norr, nuvarande S:t Olof 30. Efter införandet av nya fastighetsbeteckningar på 1930-talet kom denna stora fastighet att benämnas S:t Olof 11-13. Vid en fastighetsreglering på 1970-talet avstyckades den norra delen (S:t Olof 30) och den nuvarande beteckningen S:t Olof 31 etablerades.
Fastigheten representerar i viss mån den enklare 1700-talsbebyggelse som uppstod i stadsdelen och beboddes av sjömän, fiskare hantverkare och arbetare. Fastigheten har kvar delar av den äldre bebyggelsen. Kombinationen av äldre och yngre bebyggelse gör att fastigheten på ett tydligt sätt markerar gränsen i stadsdelen, där den norra delen kan kopplas till den tidiga trähusbebyggelsen i området och den södra till den nya bebyggelseexpansionen på slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, vilket ger såväl ett byggnadshistoriskt värde som ett kulturhistoriskt kontinuitetsvärde.