Fastighet: S:t Olof 6
Fastighetsbeskrivning:
Kvartersbeskrivning:
Kvarteret S:t Olof är placerat i stadens nordvästra del och innesluter förutom bostadsfastigheter även DBW:s botaniska trädgård. Kvarteret angränsar i öster till Tranhusgatan, i söder till Specksrum, Vattugränd och S:t Olofs gränd samt i väster till Studentallén. I norr angränsar kvarteret till Paviljongsplan och kvarteret Kräklan. Gränden Säcken skär genom kvarteret S:t Olofs sydöstra hörn, men är på mitten utlagd till tomtmark, och utgör där fastigheterna S:t Olof 21 och 22.
Under medeltiden låg kvarteret S:t Olof norr om stadskärnan. Kvarteret och botaniska trädgården har undersökts arkeologiskt och man har bland annat kunnat påvisa enklare bostadskvarter, mestadels bebyggda med trähus, men även något stenhus. I kvarterets södra del är ruinen efter S:t Olofs kyrka från 1200-talet belägen. Delar av kvarteret var under medeltiden S:t Olofs kyrkogård. Medeltida murverk kvarstår i flera fall i kvarteret och dess närmaste omgivningar, bland annat en välbevarad välvd källare på Tranhusgatan 23 (S:t Olof 28), där det trankokeri som givit Tranhusgatan sitt namn fanns.
Kvarterets södra del tillhör Fiskareroten eller den så kallade Gajlroten. Namnet anspelar på den i området talrika fiskarebefolkningen (gajlar = gälar eller fiskrens i allmänhet). Denna, den södra delen av kvarteret, var tomtindelad och delvis bebyggd vid 1700-talets slut. Omgivningarna kring Tranhusgatan började planeras på 1700-talet och den södra delen benämndes vid 1700-talets mitt "Kögebugtsgatan" efter Nils Cöge. Han bodde vid nuvarande Tranhusgatan 3 (S:t Olof 30). Tranhusgatan existerade som enkel landsväg eller åkerväg fram till "Tranhuset". Övriga delar av omgivningarna bestod av Fru Falkengrens och Hospitalets åkrar. Under 1700-talets andra hälft var det framförallt östra delen av Tranhusgatan som bebyggdes, då med enklare trähusbebyggelse som beboddes av medelklass och hantverkare. På västra sidan av gatan uppkom med tiden trädgårdstomter, vars ägare ofta bodde på andra, mer tätbebyggda platser i staden. Först omkring 1850 benämndes Tranhusgatan med sitt nuvarande namn, men kallades även Clemensgatan. Den slutliga gatuplaneringen skedde år 1864 och schaktmassorna från denna tippades vid Murfallet vid sjömuren. År 1855 anlades DBW:s botaniska trädgård. Från den tiden utvecklades Tranhusgatan till en förnäm gata med det framväxande borgerskapets stora villor och trädgårdar, i synnerhet på gatans västra sida.
Kvarterets bebyggelse är blandad med övervägande delen enklare trähus, ofta reveterade. I söder finns ett par bostadshus från början av 1900-talet och i nordost det omnämnda medeltida "Tranhuset", vars övre del är en högreståndsvilla från mitten av 1800-talet. Den blandade bebyggelsen är representativ för stadens och stadsdelens utveckling.
Fastighetsbeskrivning:
DBW:s botaniska trädgård är belägen alldeles innanför stadsmuren i stadens nordvästra del och består av ett antal fastigheter, som dels tillhör kvarteret S:t Olof och dels utgörs av stadsägor. Norr om den egentliga trädgården ligger Paviljongsplan (Kräklan 9, stadsäga 1:3 1/3, 1:3 2/3, 1:47) och ytterligare norrut finns det så kallade Gotlandsänget (stadsäga 1:44-46). Den botaniska trädgården tillsammans med Paviljongsplan och Gotlandsänget upptar en yta av omkring 45000 m2 och utgör ett populärt grönområde i Visby innerstad. Längs områdets västra sida löper Studentallén och norrut avgränsas området av Silverhättan. På den östra sidan angränsar det, förutom till grannfastigheter i kvarteren Silverhättan, Kräklan och S:t Olof, till Paviljongsplan och Tranhusgatan samt i söder till Säcken och S:t Olofs gränd.
I den södra delen av den botaniska trädgården kvarstår ruinen efter S:t Olofs kyrka, vilken troligen uppfördes som församlingskyrka under 1200-talet. Ruinen utgör idag ett miljöskapande inslag i trädgården. Vid arkeologiska undersökningar har det påvisats att det funnits ytterligare bebyggelse i den här delen av staden under 1200-talet. Förmodligen utgjordes denna till övervägande del av enkla trähus, vilka främst befolkades av hantverkare och fiskare. Den enkla trähusbebyggelsen förstördes troligen till viss del i samband med lybeckarnas anfall på staden 1525 samt vid en brand i området under 1600-talets början. På kartan från 1646 är området utmärkt som åker och brukades för odling och bete. Enligt samma karta löpte en väg från det sydvästra hörnet i den nuvarande botaniska trädgården i nordöstlig riktning till Tranhusgatan. Den relativt stora åkermarken kom att benämnas Silverhätteåkern. Under 1800-talet gjordes ett försök med mullbärsplantage för silkesodling på nuvarande Paviljongsplan och Gotlandsänget. Mullbärsplantaget och den vid den här tiden nyanlagda DBW:s botaniska trädgård finns inritad på 1856 års karta.
Vid mitten av 1800-talet förvärvade sällskapet DBW den så kallade Bergmanska åkern, som utgjorde en del av Silverhätteåkern, och kom att grundlägga den ursprungliga trädgårdens kärna efter ett förslag av magister H P Gustafson. Kort därefter och fram till 1903 köptes flera privata tomter in och införlivades med trädgården. Den bebyggelse som fanns på fastigheterna vid inköpet utgjordes troligen av enklare trähus i varierande skick och kom att rivas. Dock bevarades den så kallade Baumgartenska byggnaden, vilken omkring 1950 avstyckades från DBW:s mark och bildade nuvarande S:t Olof 28.
Arbetet med att i ordningställa trädgården blev en angelägen uppgift för sällskapet DBW, som anlitade örtagårdsmästare D Müller från Uppsala botaniska trädgård att rita ett förslag till en plan över trädgården. Redan 1858 var trädgården öppen för allmänheten. Av schaktmassorna från trädgårdens damm gjordes en kulle centralt placerad i trädgården, på vilken ett tempelliknande åttakantigt lusthus i schweizerstil uppfördes 1863. Lusthuset har kommit att kallas Floras tempel och kvarstår ännu på Floras kulle. 1874 köptes en tomt norr om trädgården, nuvarande Paviljongsplan, där ett praktfullt värdshus eller paviljong i schweizerstil uppfördes med invigning 1876. Byggnaden användes för sällskapets sammankomster och hyste även en restaurang som var mycket populär. På kvällen den 25:e december 1951 totalförstördes denna byggnad genom en brand.
Trädgården hade dryga kostnader, vilket gjorde att man 1874 lät upprätta ett arrendekontrakt mellan sällskapet och trädgårdsmästare J May, som förutom att sköta trädgården även åtog sig undervisning av elever samt att dagtid hålla trädgården öppen. En stor del av trädgården utgjordes av Visbys första handelsträdgård, vilken gav sällskapet en viss inkomst om ej så stor som behövdes för att upprätthålla hela trädgården. J May dog 1892 efter att ha skött trädgården i 33 år. Därefter tog sällskapet DBW åter över ansvaret. Vid början av 1890-talet skedde en del förändringar i trädgården, bland annat uppfördes i den sydvästra delen ett varmväxthus, av vilket det inte finns några spår idag.
1928 planerade DBW en ombyggnad av trädgården med en nedläggning av handelsträdgården som utgångspunkt. Uppdraget att planera trädgårdens nya utförande gick till prefekten för Göteborgs botaniska trädgård professor C Skottsberg och direktören för samma trädgård T Nathorst-Windahl. Vid den här tidpunkten förenklades det slingrande gångsystem som löpt genom trädgården och samtidigt anlades bland annat rosengården. Under början av 1940-talet kom krigsvintrarna då mängder av träd och växter frös bort. Många av de nuvarande träden härstammar från tiden efter kriget när mycket växtmaterial återplanterades. 1951 byggdes en verkstad och ett förråd väster om den, vid den här tiden avstyckade, Baumgartenska gården. 1969 vidgades dammen och blev tre gånger så stor. Från och med 1972 övergick trädgården i kommunal vård och ett avtal upprättades mellan sällskapet DBW och kommunen, där kommunen står för omkostnader och skötsel genom Gatukontorets parksektion. Sällskapet DBW:s trädgårdsstyrelse svarar dock fortfarande för trädgårdens botaniska innehåll. 1976 restaurerades lusthusbyggnaden Floras tempel. 1994-95 uppfördes nya och rymligare personalutrymmen, som ersatte 1950-talets verkstad och förråd. 1997 blev trädgården klassad som byggnadsminne och senare samma år grävdes en bäck som slingrar från backen nedanför Tranhusgatan till trädgårdens damm.
DBW:s botaniska trädgård anlades i en tid då en nationell kampanj startats för att främja det svenska folkets kunskap inom trädgårdsodling samtidigt som en vurm för den svenska naturen växte fram inom konst, arkitektur och litteratur. Trädgården var den tredje stadsparken som anlades i Sverige och har ett historiskt värde på flera sätt. Förutom sitt samhällshistoriska värde har den ett betydande kulturhistoriskt värde i och med att den anlades så pass tidig samt att den har en stor del av sin ursprungliga planlösning bevarad med ett mycket rikt botaniskt urval. Trädgården utgör tillsammans med Paviljongsplan och Gotlandsänget ett uppskattat strövområde i staden.