Fastighet: S:ta Maria 13
Fastighetsbeskrivning:
Kvartersbeskrivning:
S:ta Maria är ett av Visbys största kvarter. Det är långsmalt och sträcker sig från Norderport i norr till Övre Finngränd i söder. I väster gränsar kvarteret till Norra Kyrkogatan, Västra Kyrkogatan och Ryska gränd. I öster avgränsas kvarteret av klintkanten, med undantag av den södra delen, som delvis är placerad ovanpå klinten och där gränsar till Nygatan i öster. Före den nu rådande fastighetsindelningen hörde kvarterets tomter till Klinteroten, Norderroten och S:t Hansroten.
I kvarterets södra del nedanför klintkanten ligger S:ta Maria domkyrka, som började anläggas redan vid slutet av 1100-talet. I och med kyrkans uppförande tillkom en medeltida bebyggelse i anslutning till kyrkan, bestående av större stenhus placerade längs Ryska gränd och i den södra delen av Norra Kyrkogatan. Enligt 1646 års karta hade kvarteret redan vid den här tiden i stort sett erhållit sin nuvarande utbredning och kvarteret var uppdelat på tjugo fastigheter. Under 1600-talet omgavs kvarterets medeltida stenhusbebyggelse kring domkyrkan av en mindre trähusbebyggelse, i form av stugor av knuttimmer eller skiftesverk. Dessa efterföljdes av den stora byggnads- och plananläggningsexpansionen som hela Visby stad präglades av under början av 1700-talet. Vid denna tid uppfördes övervägande skiftesverkshus, ofta placerade i liv med gatan.
Kvarterets tomtindelning har förändrats under århundradena, numera är det indelat i trettiofyra fastigheter. I dess södra del domineras stadsbilden av S:ta Maria domkyrka och den omgivande kyrkogårdens öppna plats. Av den övriga medeltida bebyggelsen kvarståe endast den välbevarade stenbyggnaden, Johan Målares hus, på S:ta Maria 37 alldeles söder om domkyrkan. Norr om domkyrkan finns två stenbyggnader från 1700- och 1800-talet, vilka hör till kyrkan och utgör församlingshus. I övrigt präglas ännu kvarteret i huvudsak av den småskaliga träbebyggelsen från 1700-talet som till stor del bevarats, dock med de moderniseringar och förändringar som 1800- och 1900-talet medfört. Med några få undantagna fastigheter, där ny bebyggelse uppförts under 1900-talet, har kvarteret S:ta Maria bevarat sin ålderdomliga karaktär och struktur.
Fastighetsbeskrivning:
Fastigheten S:ta Maria 13 är belägen i den norra delen av kvarteret och avgränsas i väster mot Norra Kyrkogatan och i öster mot klintkanten. I slutet av 1980-talet uppfördes en bostadsbebyggelse på fastigheten. I samband med detta slogs fastigheten samman med den södra delen av S:ta Maria 12. På fastigheten byggdes 1989-90 flerbostadshus, vilka medvetet utformats för att anspela på tidigare byggnadsepoker representerade i Visby innerstad. Tre av bostadshusen (byggnad 1, 2 och 3) är uppförda mot Norra Kyrkogatan, två med långsidan och ett med gavelfasaden åt gatan. I fastighetens norra del ligger ett bostadshus (byggnad 4), som sträcker sig in på S:ta Maria 12. Söder om detta ligger ett inrett skyddsrum (byggnad 5) samt ett bostadshus (byggnad 6). Dessa byggnader är uppförda strax under klintkanten och har därmed byggts i souterrain. I fastighetens södra del ligger ännu ett bostadshus (byggnad 7) och ett förråd (byggnad 8), båda från början av 1900-talet. I den södra delen finns även en jordkällare (byggnad 9). Vid södra tomtgränsen står ett litet förråd (byggnad 10) uppfört i samband med flerbostadshusen
Innan tomtsammanslagningen på 1980-talet hade fastigheten en utbredning som går tillbaka åtminstone till 1883. På kartan från 1856-60 var tomten uppdelad i en nordlig och en sydlig del. Det finns en bebyggelsekontinuitet på fastigheten som går tillbaka till medeltiden. Längs Norra Kyrkogatan finns byggnadslämningar som talar om att det där stått ett eller två större stenhus. 1697 noteras att fastigheten var bebyggd med en trästuga, med gårdsrum och kålgård. Enligt 1785 års husklassifikation verkar detta trähus vara rivet och istället var tomten bebyggd med ett stenhus med brädtak och ett stall med brädtak. På 1883 års karta ser man att även dessa hus var rivna och det enda som återstod av den äldre bebyggelsen på tomten var ett mindre hus beläget ungefär på den plats där nuvarande byggnad 7, den före detta pastorsbostaden, idag står. På tomten uppfördes 1888 en frikyrka byggd av Gotländska Missionsförbundet. Den var placerad mitt på tomten med kortsidan något indragen från Norra Kyrkogatan. Huset hade en byggnadskropp som i mycket påminner om Metodistkyrkan på Adelsgatan, en rektangulär, ljust putsad byggnad med fem stora spröjsade fönster på långsidorna, två ingångar samt fyra något mindre fönster på kortsidan mot gatan. Huset täcktes av ett flackt sadeltak och fasadens dekorationer var enkla med profilerade omfattningar kring fönster och dörrar samt omvikta, kraftiga profilerad gesims under takfoten. Tomten avskärmades mot gatan med ett vackert trästaket på stensockel. Kyrkan, som först benämndes Norra Missionshuset och 1918 bytte namn till Helgeandskyrkan, revs för att ge plats åt det nuvarande bostadsområdet. Kvar på fastigheten finns idag endast två äldre hus; den pastorsbostad som uppfördes år 1917 strax bakom kyrkan samt ett tillhörande förråd.
Fastigheten har genom tiderna präglats av en ständig förändring och detta har fortsatt ända fram till idag. Hela fastigheten utnyttjas idag för bostadsbebyggelse. Den nedre delen av tomten som är asfalterad bryts av mindre gräsplättar, kallmurade, låga murar och planteringar. Där ligger också parkeringsplatser i norr och söder. Trappor leder upp till en övre platå vilken har gjort att husen längst österut på tomten under klinten har fått placeras i souterrain.
Idag finns ingen påtaglig historisk kontinuitet kvar på fastigheten varken när det gäller byggnadsbeståndet eller tomtstrukturen. Bostadsbebyggelsen är medvetet utformad för att anspela på äldre byggnadstyper och stilar. Den utgör ett exempel på nybyggnation i Visby innerstad från sent 1980-tal och tidigt 1990-tal, vilken på ett mycket medvetet sätt visar på anpassning till en äldre stadsbebyggelse.