Fastighet: S:ta Maria 14
Fastighetsbeskrivning:
Kvartersbeskrivning:
S:ta Maria är ett av Visbys största kvarter. Det är långsmalt och sträcker sig från Norderport i norr till Övre Finngränd i söder. I väster gränsar kvarteret till Norra Kyrkogatan, Västra Kyrkogatan och Ryska gränd. I öster avgränsas kvarteret av klintkanten, med undantag av den södra delen, som delvis är placerad ovanpå klinten och där gränsar till Nygatan i öster. Före den nu rådande fastighetsindelningen hörde kvarterets tomter till Klinteroten, Norderroten och S:t Hansroten.
I kvarterets södra del nedanför klintkanten ligger S:ta Maria domkyrka, som började anläggas redan vid slutet av 1100-talet. I och med kyrkans uppförande tillkom en medeltida bebyggelse i anslutning till kyrkan, bestående av större stenhus placerade längs Ryska gränd och i den södra delen av Norra Kyrkogatan. Enligt 1646 års karta hade kvarteret redan vid den här tiden i stort sett erhållit sin nuvarande utbredning och kvarteret var uppdelat på tjugo fastigheter. Under 1600-talet omgavs kvarterets medeltida stenhusbebyggelse kring domkyrkan av en mindre trähusbebyggelse, i form av stugor av knuttimmer eller skiftesverk. Dessa efterföljdes av den stora byggnads- och plananläggningsexpansionen som hela Visby stad präglades av under början av 1700-talet. Vid denna tid uppfördes övervägande skiftesverkshus, ofta placerade i liv med gatan.
Kvarterets tomtindelning har förändrats under århundradena, numera är det indelat i trettiofyra fastigheter. I dess södra del domineras stadsbilden av S:ta Maria domkyrka och den omgivande kyrkogårdens öppna plats. Av den övriga medeltida bebyggelsen kvarståe endast den välbevarade stenbyggnaden, Johan Målares hus, på S:ta Maria 37 alldeles söder om domkyrkan. Norr om domkyrkan finns två stenbyggnader från 1700- och 1800-talet, vilka hör till kyrkan och utgör församlingshus. I övrigt präglas ännu kvarteret i huvudsak av den småskaliga träbebyggelsen från 1700-talet som till stor del bevarats, dock med de moderniseringar och förändringar som 1800- och 1900-talet medfört. Med några få undantagna fastigheter, där ny bebyggelse uppförts under 1900-talet, har kvarteret S:ta Maria bevarat sin ålderdomliga karaktär och struktur.
Fastighetsbeskrivning:
Fastigheten S:ta Maria 14 ligger i den norra delen av kvarteret, mitt emot ruinen efter Helge Andskyrkan och angränsar i väster till Norra Kyrkogatan och omges i övrigt av omkringliggande fastigheter. På fastigheten ligger med gaveln mot gatan ett bostadshus sannolikt uppfört under 1700-talets förra hälft. I nordöstra delen av tomten, längs tomtgränsen, ligger en uthuslänga troligen uppförd i etapper med start under 1800-talet. I norra delen är ett litet förråd, ursprungligen ett lusthus, från 1937 beläget.
Tomten var redan under slutet av 1600-talet bebyggd med en trästuga med kålgård. Tomtens långsmala, södra del hade ungefär samma omfattning som idag, men dagens utstickande del åt norr utgjorde vid denna tid en egen fastighet varpå det fanns en kålgård. Istället tillhörde den bit mark som låg strax öster om denna kålgård, under klinten, till dagens fastigheten. I husklassifikationen från 1785 står det att det på fastigheten finns ett trähus med tegeltak samt ett stall med brädtak. Det är möjligt att fastigheten vid denna tid hade dagens omfattning. Tomtgränserna är åtminstone desamma sedan 1856. Byggnaderna som omnämns i husklassifikationen, kan eventuellt ha bevarade delar från det tidigare byggnadsskedet och är med största sannolikhet överensstämmande med de på kartan från 1883. Vid denna tidpunkt hade huvudbyggnaden sin nuvarande storlek och längd, så även uthuset som än idag står i tomtens nordöstra hörn och sträcker sig västerut. Någon gång mellan 1883 och 1912 revs den byggnad som upptog hela fastighetens bredd längs den östra tomtgränsen och som eventuellt motsvarade det tidigare nämnda stallet. Söder om bostadshuset finns en infart för bil som sluts mot gatan med en träport. I övrigt består fastigheten av en gräsbevuxen trädgård med en mindre terrasseringsplatå längst åt väster mot klinten.
Fastigheten har genom en tomt- och bebyggelsestruktur som går tillbaka åtminstone till 1800-talets mitt samt genom bostadshusets äldre stomme från 1700-talet och välbevarade exteriör från 1800-talet ett stort kulturhistoriskt värde