Fastighet: S:ta Maria 31
Fastighetsbeskrivning:
Kvartersbeskrivning:
S:ta Maria är ett av Visbys största kvarter. Det är långsmalt och sträcker sig från Norderport i norr till Övre Finngränd i söder. I väster gränsar kvarteret till Norra Kyrkogatan, Västra Kyrkogatan och Ryska gränd. I öster avgränsas kvarteret av klintkanten, med undantag av den södra delen, som delvis är placerad ovanpå klinten och där gränsar till Nygatan i öster. Före den nu rådande fastighetsindelningen hörde kvarterets tomter till Klinteroten, Norderroten och S:t Hansroten.
I kvarterets södra del nedanför klintkanten ligger S:ta Maria domkyrka, som började anläggas redan vid slutet av 1100-talet. I och med kyrkans uppförande tillkom en medeltida bebyggelse i anslutning till kyrkan, bestående av större stenhus placerade längs Ryska gränd och i den södra delen av Norra Kyrkogatan. Enligt 1646 års karta hade kvarteret redan vid den här tiden i stort sett erhållit sin nuvarande utbredning och kvarteret var uppdelat på tjugo fastigheter. Under 1600-talet omgavs kvarterets medeltida stenhusbebyggelse kring domkyrkan av en mindre trähusbebyggelse, i form av stugor av knuttimmer eller skiftesverk. Dessa efterföljdes av den stora byggnads- och planläggningsexpansionen som hela Visby stad präglades av under början av 1700-talet. Vid denna tid uppfördes till övervägande delen skiftesverkshus, ofta placerade i liv med gatan.
Kvarterets tomtindelning har förändrats under århundradena och numera är det indelat i trettiofyra fastigheter. I dess södra del domineras stadsbilden av S:ta Maria domkyrka och den omgivande kyrkogårdens öppna plats. Av den övriga medeltida bebyggelsen kvarstår endast den välbevarade stenbyggnaden på fastigheten S:ta Maria 37, Johan Målares hus, alldeles söder om domkyrkan. Norr om domkyrkan finns två stenbyggnader från 1700- och 1800-talet, vilka hör till kyrkan och utgör församlingshus. Kvarteret präglas i övrigt av den småskaliga träbebyggelsen från 1700-talet som till stor del bevarats, dock med de moderniseringar och förändringar som 1800- och 1900-talet medfört. Med några få undantagna fastigheter, där ny bebyggelse uppförts under 1900-talet, har kvarteret S:ta Maria bevarat sin ålderdomliga karaktär och struktur.
Fastighetsbeskrivning:
S:ta Maria 31 är en vinkelformad fastighet som är belägen i kvarterets sydöstra hörn där Nygatan i öster möter Övre Finngränd i söder. Fastigheten infästes 1782 och innefattade då även nuvarande S:ta Maria 30. Tomten benämndes Klinteroten IV:60 och var enligt 1785 års husklassifikation bebyggd med ett trähus och ett stall, båda med brädtak. Vid mitten av 1800-talet delades tomten och S:ta Maria 30 och 31 fick de nuvarande gränserna. Troligen motsvarar trähuset i den nämnda husklassifikationen det bostadshus i skiftesverksteknik som idag finns på S:ta Maria 30, medan stallbyggnaden låg på S:ta Maria 31.
Fastigheten var fram till 1995 bebyggd med ett reveterat skiftesverkshus, vilket var placerat med långsidan i liv med Nygatan och gaveln mot Övre Finngränd. Byggnaden var sannolikt uppförd på 1700-talet, eventuellt hade den sitt ursprung i det ovan nämnda stallet. Någon gång vid 1800-talets slut byggdes huset till mot norr så att det kom att sträcka sig ända fram till den norra tomtgränsen. På 1950-talet genomgick huset en kraftig ombyggnad. I den västra delen av tomten fanns tidigare även ett uthus från 1800-talet, vilket revs någon gång kring 1900-talets mitt.
1996 uppfördes en ny byggnad på tomten. Denna är utformad som ett bostadshus i skiftesverksteknik med en intilliggande garagedel, vilken på grund av sitt plana tak inte är synlig från gatan. Skiftesverksbyggnaden är placerad med långsidan längs Övre Finngränd och gaveln intill Nygatan. Utifrån husets norra gavel längs med Nygatan löper ett högt plank med två inbyggda garageportar som leder in till garaget. Mot söder finns en putsad mur med tegelavtäckning samt en port med snedställd panel. Fastighetens gårdsrum ligger i den nordvästra delen mot klintkanten. Platsen är grusbelagd och saknar planteringar.
I och med att fastighetens äldre bebyggelse revs i mitten på 1990-talet gick det byggnadshistoriska kontinuitetsvärde förlorat. Dock har den karaktäristiska avskärmningen och den nya bebyggelsen ett miljöskapande värde för kvarter och stadsdel.