Fastighet: S:ta Maria 33
Fastighetsbeskrivning:
Kvartersbeskrivning:
S:ta Maria är ett av Visbys största kvarter. Det är långsmalt och sträcker sig från Norderport i norr till Övre Finngränd i söder. I väster gränsar kvarteret till Norra Kyrkogatan, Västra Kyrkogatan och Ryska gränd. I öster avgränsas kvarteret av klintkanten, med undantag av den södra delen, som delvis är placerad ovanpå klinten och där gränsar till Nygatan i öster. Före den nu rådande fastighetsindelningen hörde kvarterets tomter till Klinteroten, Norderroten och S:t Hansroten.
I kvarterets södra del nedanför klintkanten ligger S:ta Maria domkyrka, som började anläggas redan vid slutet av 1100-talet. I och med kyrkans uppförande tillkom en medeltida bebyggelse i anslutning till kyrkan, bestående av större stenhus placerade längs Ryska gränd och i den södra delen av Norra Kyrkogatan. Enligt 1646 års karta hade kvarteret redan vid den här tiden i stort sett erhållit sin nuvarande utbredning och kvarteret var uppdelat på tjugo fastigheter. Under 1600-talet omgavs kvarterets medeltida stenhusbebyggelse kring domkyrkan av en mindre trähusbebyggelse, i form av stugor av knuttimmer eller skiftesverk. Dessa efterföljdes av den stora byggnads- och planläggningsexpansionen som hela Visby stad präglades av under början av 1700-talet. Vid denna tid uppfördes till övervägande delen skiftesverkshus, ofta placerade i liv med gatan.
Kvarterets tomtindelning har förändrats under århundradena och numera är det indelat i trettiofyra fastigheter. I dess södra del domineras stadsbilden av S:ta Maria domkyrka och den omgivande kyrkogårdens öppna plats. Av den övriga medeltida bebyggelsen kvarstår endast den välbevarade stenbyggnaden på fastigheten S:ta Maria 37, Johan Målares hus, alldeles söder om domkyrkan. Norr om domkyrkan finns två stenbyggnader från 1700- och 1800-talet, vilka hör till kyrkan och utgör församlingshus. Kvarteret präglas i övrigt av den småskaliga träbebyggelsen från 1700-talet som till stor del bevarats, dock med de moderniseringar och förändringar som 1800- och 1900-talet medfört. Med några få undantagna fastigheter, där ny bebyggelse uppförts under 1900-talet, har kvarteret S:ta Maria bevarat sin ålderdomliga karaktär och struktur.
Fastighetsbeskrivning:
Fastigheten S:ta Maria 33 är belägen i den sydvästra delen av kvarteret och gränsar till Nygatan. Eventuellt tillhör fastigheten den del av kvarteret som var bebyggd redan vid 1600-talets slut. Under 1700-talets första hälft ingick tomten, enligt kartor, i den åkermark som fanns på norra Klinten. Tomtens nuvarande omfattning är troligtvis densamma som den fick i samband med infästet år 1782. Den benämndes då Klinteroten IV:62 och var enligt 1785 års husklassifikation bebyggd med ett trähus med brädtak, placerat i det nordöstra hörnet med långsidan längs Nygatan. På 1883 års karta är det tydligt att bostadshuset byggts till mot gården och att det i det sydvästra hörnet tillkommit en vinkelställd uthuslänga.
På fastigheten finns numera bara en byggnad, vilken motsvarar det bostadshus som uppfördes under 1700-talet och som under 1800- och 1900-talet byggts till i flera etapper. 1800-talets uthuslänga fanns kvar på gården ända in på 1980-talet, men revs därefter. Fastighetens gårdsrum avgränsas från gaturummet via ett brunmålat högt träplank med träport. Planket utgör i själva verket den östra fasaden av en tillbyggnad vid bostadshusets södra gavel. Även mot norr och söder avgränsas gården av plank. Mot väster däremot finns en oputsad kalkstensmur. Gården har en mindre grönyta med planteringar och är bitvis belagd med kalkstensplattor och kullersten. I sydväst, intill bostadshuset, finns en uteplats med trädäck.
Fastigheten har en bevarad tomtsträckning från tiden för infästet under 1700-talets slut. Tillsammans med bostadshuset, med ursprung från samma tid, har fastigheten ett kulturhistoriskt värde. Det karaktäristiskt slutna gårdsrummet och byggnadens småskalighet mot gaturummet har en ålderdomliga karaktär och utgör ett miljöskapande värde i den välbevarade bebyggelsemiljön längs Nygatan.